Det Gick Sönder

Så, något som jag försökt bygga upp i 7 år har gått sönder. Nu sitter jag här, full av ånger å ångest attacker. tack så mycket. 

Vi alla har stora och små hål i livet, i själen. En del av dom gör ont, och kommer fortsätta göra ont tills vi själva lämnar denna världen, och våra hål, och lämnar egna hål i andras samvete och hjärtan. Ett hål är inget som någon tar över, det finns ingen som rensar upp våra hål eller tar hand om dom sen. Mitt hål finns på grund av hur mitt skådespel går till, hur jag är när jag försöker platsa in, när jag försöker för mycket. Nu har det gått ut över mina barn. Jag är osäker på om det är jag eller om det är ... jag vet inte!

Så, vem ska jag be om ursäkt till? vem behöver få höra hur lessen jag är över detta? Vem måste få höra mitt innersta för att kunna förstå mitt beteende? 

Jag själv vet att jag gör fel... men hur ändrar man på det nu? efter 7 år? Släpp in mig så kanske det kan flyta på! låt mig vara jag, så kanske det funkar. 

Jag känner att allt är sönder, trasigt, går inte att laga, så... jag ska nog bara sitta här, se det passera, och funka som det funkar, om det funkar. 

Jag bad inte om att finnas här, jag bad inte om detta... inte alls, men jag gjorde mina val. Mina val har lett mig hit, och nu skiter jag fullständigt i hur mina val bär mig. Ödet finns inte, det är ännu en påhittig grej för att vi ska ha något att skylla på i efterhand, precis som Gud och andra religioner! 

Min syster undrar hur jag orkar hålla igång när det väl är fest.... 

Jag funkar som alla andra tror jag. Men alkoholen förtrollar mig. Jag trivs, jag mår gott i mig själv och jag tycker om mig själv. Alkohol is the siht! Så jag försöker undgå den. Jag behöver inte ens dricka så mycket, jag behöver rätt musik... så nu sitter jag här, natten är ung...

Allt som är sönder kan vara det ett tag till... 

Väntar In Tiden Då Det Vände

klockan 01:51
den 14 Juni

2007

Det var en vändpunkt, en förvirrande vändpunkt som gjorde mitt liv värt att leva. Jag glömde bort alla försök jag gjort. Jag glömde bort varför jag inte tagit tag i mitt liv, glömde allt det tunga. Ur min kropp, mitt eget kött, mitt röda blod, det var en pojke. 

LIAM

Jag gick från att vilja ha mörker runt mig, till att ha ett ljus med mig vart jag än gick. Han var mitt ljus, ett evigt glödande ljus i alla färger. Ögonen sved av hans glittrande färger. 

Hur kan man inte bli helt såld och frälst av denna upplevelse? 

Mycket hände med mig, och det händer varje morgon när jag vaknar. Jag lever, och det är han som håller mig igång. 

Det har han gjort i snart 7 år... snart.. bara 2 timmar kvar. 2 timmar till en 7 årings stora dag. Men känslan av att det även är min dag kan inte hållas instängd. Min dag att fira livet, fira hans liv, för mitt liv. 

En förälder sa en gång - Att bli förälder är att ge sitt liv för ett annat!

Jag gav mitt, det var inget jag hade planer på att hålla tag i ändå. Värt piss och inget mer. 

Det liv jag fick i stället håller glädje och lycka uppe varje dag, som om det var menat att bli såhär. 

Liam, min Liam <3 p="">

Du är nyckeln till mitt liv, jag är nyckeln till ditt.

Inget Liam, inget Madde, inget Madde, inget Liam, och världen skulle gråta om vi inte fanns.

Det spelar ingen roll, minns alltid att du är värd guld och så mycket mer, du är alltid i någons tankar, du finns alltid i mitt hjärta! 

Jag älskar dig! 

Äldreomsorg - Sekunder Som Går

Jag har aldrig själv varit på ett äldreboende. Människor i min omgivning tycks ge upp livet innan dom har åldern inne. Nu praktiserar jag på ett äldreboende och får äran att varej dag ta hand om äldre. Tänk att det har tagit mig 27 år att våga närman mig för att se på livets slutstation på närmare håll. Efter tre dagar tillsammans med underbara människor, så kan jag inte sluta längta tills jag blir gammal och gaggig. Visst har dom flesta ont, blir överösta med mediciner och har svårt att ta hand om sig själva. Men det är där jag kommer in i bilden. När man får höra av dom äldre att dom är så nöjda med sin omgivning blir man nästan lite röd om kinderna. Ska dom behöva tacka för att vi tar hand om dom? Ska dom behöva vara tacksamma över att man hjälper dom till bords, eller lägger en filt över deras ben när det är vilodax? 

Ja är så överväldigad av känslor och funderingar om hur man ser på livet, när det nästan är slut. Och jag har sån stor respekt för äldre, som klarat livet tills det rinner ut av sig självt. Att dom klarat sig levande förbi livets alla hinder, och att dom ändå tycks vara starka innombords. Jag ser upp till dom och allt vad det kan betyda. 

STARKA MÄNNISKOR!

Jag får även ångest, mardrömmar om hur mina närmaste dör i mina armar, och jag är helt hjälplös. Döden är något starkt, som ingen kan påverka när den väl bestämma sig. Mina erfarenheter säger mig dock att man kan lura livet när man tröttnat. Men det är inte att spela efter reglerna. Man lurar inte bara livet, utan alla som man har nära i de liv man gör slut på. Det enda rätta är att man först ser till att sticka en kniv i hjärtat på alla som älskar en innan man försvinner själv. 

Jag tänker ofta på min familj. Dom som saknas, men även dom som fortfarande kämpar. 

Ett familjefoto talar inte om för mig vilka som räknas till min familj. Det talar om hur stark man är, tillsammans, och hur man för alltid sitter fast i varandra, oberoende av hur nära man är, eller hur långt ifrån. Visst dör man mer och mer när man förlorar sin familj en liten bit i taget, men en liten tröst är alltid att jag vet var dom finns. Dom går ingenstans, inget ont kan hända dom längre, dom behöver inte längre vara oroliga över när livet ska fälla dom nästa gång. Jag tror det kallas

FRID!

Skolan Och Livet Mitt Uppe I Allt

Jag måste säga att jag har flyt i pluggget, fast det har dock avtagit lite de sista. Energin går åt till annat, vilket jag tycker är en skamm. Jag vill så gärna prestera på bästa nivå, men har man annat som ligger och stör så måste man prioritera. Livet går i första hand, sen plugget. Kan vara därför mina betyg sjukigt nu på bara 2 veckor. =O( 

Livet ja, det händer inte mycke, inte som känns bra att tala om här. Men jag är bara människa, även jag själv har svårt att komma ihåg det i bland. Självklart skulle det sitta fint med lite extra allt. Lite extra styrka, lite extra energi, lite extra superkrafter... men det händer ju lixom inte. Att ha fötterna på jorden är det viktigaste jag behöver tänka på, för det är nog det svåraste just nu. Vilja! det har jag, men motgångar finns det så det räcker och blir över. Förbannad är jag, men det går oftast ut över fel människor. Besviken är jag de med, och det resulterar i att jag söker mig bortåt. Ledsen... ja, ganska överdrivet ledsen. Men med tanke på att mitt liv inte bara gäller mig, så har jag rätt att gråta blodet ur mig emellanåt. 

Om jag fick välja själv, skulle allt se annorlunda ut. Inget skulle alls vara som det är i dag. Känner man själv att man börjar försvinna in i sitt gamla destruktiva beteende så måste något hända, och de fort. Så förlåt mig för alla mina val jag kommer att göra framöver. Jag gör dom inte av ren egoism, utan av kärlek till mina barn som inte ska behöva ta skit från sin mor som ramlat av vägen. Det är inte deras fel, och straffet dom får är inte deras. Orättvisa har tagit över här, och jag tillåter det inte. Så jag tar mitt ansvar som mamma, och om någon har problem med att förstå varför, så döm mig inte. Fråga i stället efter förståelse, så bilden kan bli lika klar för er som den är för mig. Det finns tusen lösningar på mina problem, men tyvärr så har jag blivit stående ensam med dom, och kan inte få hjälp från något håll. Så tyvärr så är det bara begränsat med lösningar som kvarstår. Och som sagt, jag är fortfarande bara en liten liten människa. Kräv gärna mer av mig, men förvänta dig besvikelse i följd! 

Familjen är det finaste och mest värdefulla man har! 

<3 nbsp="" p="">

<3 nbsp="" p="">

Ingen Tid!

Jag har inte tid med bloggen längre....

JAG PLUGGAR JU LIXOM! 

Till Min Ofödda, Från Din Mamma

Mitt liv, mitt lilla hjärta!

Jag är så full av känslor, men tom på ord. Men jag vill försöka förklara för dig, att de inte va ditt fel, du gjorde aldrig något fel!

Jag gav dig ett liv, jag fick se ditt lilla hjärta slå, jag kände i hela kroppen att du fanns. Jag fylldes av en sån stor glädje, sånt rus av lycka och kärlek, att jag helt glömde bort att tänka på någon annan än mig själv och hur glad jag var. 

Mitt lilla hjärta! 

Jag var en egoist och förblindad av dig och känslorna du gav mig. Men så vände jag plötsligt på tankarna, och försökte se världen med dina ögon. Och då förstod jag att du aldrig skulle få samma chans som dina syskon. Jag skulle aldrig kunna ge dig, den kärlek och omsorg som du skulle vara värd. Du skulle vara värd så mycke mer än jag som mamma till 4 skulle hinna ge dig. 

Tro aldrig att jag valde mellan dig och mina studier, min frihet eller mitt eget liv. Jag valde bort ditt liv, för jag känner varje dag hu mina barn, dina syskon lider av att dom måste dela på mig. Dom måste dela med sig av allt, allt ska delas lika. 

Min älskade!

Jag vill tala om för dig, att ditt liv inte var mindre värt än någon annans, och jag ville inte att du någonsin skulle behöva känna något sådant. Jag vill att du ska känna att du var älskad, och jag längtade efter dig, från första stund. Men tanken av hur ditt liv skulle bli, tanken av att du skulle känna dig bortglömd eller kanske även behöva känna dig ensam, fick mig att gå emot min egen princip. Jag kände dig, hela vägen. Vi satt ihop, tills ett piller slet dig från mig. De måste gjort ont i dig! Jag måste plågat dig till döden! 

Mitt hjärta!

aldrig förut har jag önskat så starkt att de finns en himmel. Väntar du på mig där? 

Mitt älskade hjärta!

Let's Quit Smoking

Jag tror inte att man ska sätta ett datum. Man ska bestämma sig dagen innan, och spendera timmar på nätet och leta efter bilder, fakta och ren peppning. Man ska bunkra upp med Sötsaker i form av klubbor å karameller. Man ska testa plåster och tuggummin, även andra typer av nikotinavvänjande medel. Man måste tala om för sina rökande vänner och förklara vad du tänker gå igenom. Accepterar dom inte det, och ställer sig bredvid dig med en cigarett i mungipan, då är det bara att gå därifrån. En riktig vän stöttar, dom frågar inte om du kan hålla dom sällskap under en cigg. 

Så i dag ska jag peppa mig själv. Så gott jag kan. Sen får det bli plåster för min del.

Livet Rullar På

Räkningar strömmar in, och detta är då sådana räkningar som jag inte kan göra så mycket åt. elen, hyran, CSN som plågar mig, klädkonton som aldrig tycks krympa efter ungarnas stora behov av större kläder. 

Mammadagarna är slut, och nu väntar 2 väldigt kritiska månader, då jag antagligen kommer få ringa och be om uppskjutning någon månad. Vilket i sin tur betyder större utgifter nästa månad. Suck! Vad har hänt med samhället? 

Nu ska jag gå lägga mig, eller tuppa av på soffan, vilket som... Spelar det någon roll? 

Med Dave Edmunds i högtalarna, och en stackars cider som bara står, tror jag nog att kvällen är slut!

god natt!

Ensamstående - Socialbidrag?!?!?!

I dag är det hårt att vara ensamstående, obetydligt hur många barn man har. 

Pengarna räcker inte, och man oroar sig ständigt.

Men ska det då behöva vara på detta viset?

Tro nu inte att jag är emot invandrare, för det är inte deras fel. Det har jag aldrig menat på, och jag är fortfarande inne på samma spår som förut... 

JAG ÄR EMOT SVERIGES SÄTT ATT DELA UT SKATTEBETALARNAS PENGAR I OLIKA STORA HÖGAR!

Kort och gott, jag gillar inte våra politiker!

Jag känner en drös av invandrare, och tycker att dom är lika mycket människor som du och jag. Men när jag lever på mina små barnbidrag och bostadsbidrag, blir jag förbannad när jag ser hur dom då och då varit iväg och "handlat".

Ny präktig soffgrupp i rent skinn för dryga 20 papp. Fabriksny bil och bilklädsel som någon så liten som jag inte vågar drömma om (detta har säkert hänt även dig). När jag frågar hur dom har råd, brukar dom le lite lurt och tacka Sverige för deras nya start i livet. Vilket jag tycker är glädjande i sig, att Sverige kan ge dom något som dom aldrig kunnat drömma om, en helt ny start, full av öppna dörrar och möjligheter!

Och här sitter jag, mindre värd än invandrarna!?!?!?!?

Var är mina öppna dörrar? Var är min nya start? Var kan jag finna tröst och varför har jag inte pengar till att köpa en liten chokladkaka som jag kan tröstäta? 

VAD HÄNDE MED JÄMSTÄLLDHETEN????

Ja, alla politiker som sitter å dricker findricka till gofikat på kontoret.....

ÄR DET INTE DAGS ATT BÖRJA JOBBA SNART?????

Ni förstår... det är inte bara å stå i TV-rutan och se allvarlig ut då och då med kammat hår (dom som har håret kvar) och klanka ner på andra politiker. Ni kanske skulle "SE" Sverige lite med. 

Försöka duger... INTE!!! 

Det hela är inte en tävling, om vem som har dom bästa kommentarerna mot andra politiker. 

Det hela handlar om medmänsklighet, att lyssna och kunna agera efter önskemål och klagomål. 

DET HANDLAR OM ATT FÖRMEDLA OCH TALA FÖR NÅGON ANNAN!!!

Nu tänker jag sitta här en liten stund till, googla lite politiksnack och antagligen undra över mycket. Men i slutänden blir det alltid sängen. Alltid sängen som slutdestination, ensam eller tillsammans med någon. Men vad spelar det för roll....

Ensam är man alltid ändå, tro aldrig något annat!

What Do U Want?

Inget Vi, Inget Jag!

Jag tror inte jag kan skrika högre, hur många gånger har jag inte slängt ut dig härifrån?

Jag kan vara så elak... de vill jag inte vara, jag kan skära dig i bitar... Mitt hjärta är trasigt!

Hur blev jag sån här? Vad är det med dig som gör mig sån här? Jag menar det aldrig!!

Jag säger alltid att jag inte behöver dig, men det slår alltid tillbaka på mig. 

Det gör ondare att vara utan dig, än att ha dig här hos mig. Spelar ingen roll vad du gör, släng all din skit på mig, för jag vill ändå inget hellre än att få ha dig i närheten.

Sättet vi bråkar på, alla gånger jag gråtit... 

Jag tror dig inte när du säger att du inte behöver mig alls, sluta låtsas. 

lever i en mardröm, men kan inte vakna. 

Har gett upp flera gånger, fått nog.

Men jag vill ha mer, sluta aldrig! Jag vet att du finns där för mig... trotts allt! 

Smäll till mig, kasta sopor på mig, kasta va fan du vill. Jag vill ha dig här, vill krama dig, finnas i dig, krypa under ditt skinn. smeka ditt hår, din lena nacke. Jag kan inte leva någon annan stans. 

Svängde in på fel väg, gjorde fel val, men det är väl okej, välkommen till mitt mesiga liv. 

Misstag, gissningar och underskattningar, kan man göra fler fel? Kan det bli värre?

Alla röster i mitt huvud, så arga, så hemska mot mig. Sväljer rädslan. 

Förändringar som aldrig ändrar på något alls. 

uppenbarelser som visar fel vägar, sanningar som ljuger. Skriker under vattnet, bara för att se om någon kanske skulle höra mig på ytan. 

Man måste försöka, måste hänga kvar...

Det är bättre att inte fråga något, för man vill aldrig veta ändå.

Finns det lågor så brinner det, brinner det så kommer någon bränna sig, men det betyder inte döden, ta risken! Himlen är röd, Gör inte livet svårare än det är. 

Hoppa om du måste, vinn eller förlora. Låt inte gudarna leka med dig. Ta kontrollen, och hoppa!

Man faller så lätt, även om man vet att det är fel. 

Du fick se mitt inre, inte det vackraste, men de va okej för dig! 

Ingen kan krossa mitt hjärta som du, ingen kan limma ihop det med ett leende som du! 

Du vaggar mig trygg, du ger mig frihet, du hindrar mig från att torka ut. 

Du skär sönder mig, inifrån. kedjar fast mitt hjärta och tänder eld på de. 

Kom tillbaka till min famn. Rädda mig från allt som inte innehåller dig. 

Du är mitt knark, något som jag hatar, något som jag måste ha för att överleva.

Sättet vi bråkar på, alla nätter fulla av gråt...

Men du finns där! 

"Mår du bra?"

Definiera "bra"! 

MOM

MOM

I Love You More Than You Love Me,

Because You´ve Only Loved Me Part Of Your Life,

But I´ve Loved You ALL Of Mine!

<3 nbsp="" p="">