Väntar In Tiden Då Det Vände

klockan 01:51
den 14 Juni

2007

Det var en vändpunkt, en förvirrande vändpunkt som gjorde mitt liv värt att leva. Jag glömde bort alla försök jag gjort. Jag glömde bort varför jag inte tagit tag i mitt liv, glömde allt det tunga. Ur min kropp, mitt eget kött, mitt röda blod, det var en pojke. 

LIAM

Jag gick från att vilja ha mörker runt mig, till att ha ett ljus med mig vart jag än gick. Han var mitt ljus, ett evigt glödande ljus i alla färger. Ögonen sved av hans glittrande färger. 

Hur kan man inte bli helt såld och frälst av denna upplevelse? 

Mycket hände med mig, och det händer varje morgon när jag vaknar. Jag lever, och det är han som håller mig igång. 

Det har han gjort i snart 7 år... snart.. bara 2 timmar kvar. 2 timmar till en 7 årings stora dag. Men känslan av att det även är min dag kan inte hållas instängd. Min dag att fira livet, fira hans liv, för mitt liv. 

En förälder sa en gång - Att bli förälder är att ge sitt liv för ett annat!

Jag gav mitt, det var inget jag hade planer på att hålla tag i ändå. Värt piss och inget mer. 

Det liv jag fick i stället håller glädje och lycka uppe varje dag, som om det var menat att bli såhär. 

Liam, min Liam <3 p="">

Du är nyckeln till mitt liv, jag är nyckeln till ditt.

Inget Liam, inget Madde, inget Madde, inget Liam, och världen skulle gråta om vi inte fanns.

Det spelar ingen roll, minns alltid att du är värd guld och så mycket mer, du är alltid i någons tankar, du finns alltid i mitt hjärta! 

Jag älskar dig!