U-Ljud bild

Gubben är ju inte så teknisk av sig, så när kameran krånglar, så ger han upp med en gång. Men något kort blev det ju.

När man gör ultraljud såhär tätt inpå varje gång, med en månads mellanrum, så hinner man fundera en hel del mellan. Så frågor har man ju alltid. Vi undrade hur det skulle gå med mina ärr på magen från alla titthålsoperationer, men det var ingen fara med dom. Gubben frågade hur stor jag skulle bli egentligen... Något som han frågar mig varje dag. Och min mor frågade mig det för några dagar sedan. När man redan känner sig stor och inte alls så attraktiv och börjar känna sig nere, så är det sista man vill höra att man ska bli de dubbla. Men den smällen tog jag med ett leende, kan gråta över sen när jag ser hur förjävlig jag ser ut egentligen. Den dagen, den sorgen.
Det jag gråter över mest nu förtiden är smärtan jag har i bäckenet och längst ner på ryggen. Smärta, smärta, och en massa smärta. Många gånger säger jag att jag inte vill mer, men vad gör man åt det, inget jag kan styra över själv. Jag gråter när jag ligger i sängen och försöker vända på mig, gråter när jag varit så trött att jag lagt mig ner på soffan, sen inte kommer upp. Jag gråter när jag inte kan torka mina fötter själv på grund av att jag inte kan lyfta dom, inte heller böja mig när magen är i vägen. Men då är det dagar som denna som gör att man får en extra kick och känner att det är mödan värd. Fick veta vad det är för kön på dom två små, vilket jag blev väldigt glad över. Hade blivit glad vilket som, men just den säkerheten gjorde mig överlycklig. Nu vet jag lite mer....
Nu är ju nyfikenheten värre än innan. Nu vill jag se hur dom ser ut och lära känna dom mer än innan...
Rödtottar? Blåögda? Galna eller tråkiga? Gnälliga och krävande? Änglar eller som djävlar?
Man vet aldrig, men jag vet ju att hur dom än blir, så kommer vi ha skitkul här hemma. Vi behöver verkligen en storm här så vi får något att göra på dagarna.


Pözz & Kräm

Glöm Inte Prutta Innan Du Går