Man kan ju tycka att nyårsafton var händelselös. Men när man har tre ungar, alla under 5 år, så blir varje dag något extra. Dom förvånar, förvandlar och gör livet till något speciellt. Liam sprang omkring här när kvällen började bli längre och längre. Moster kom och hälsade på, men åkte igen runt 11 tiden. Sen började det smälla runt om i samhället. Pojken och gubben var uppe på Liams rum och tittade på smällare, jag gick ut och stod där bland alla förtrollande färger som lyste upp himlen.Det fick mig att fundera på livet och vad som hänt, hur det kommer se ut i framtiden, och hur mycket jag kommer lyckas med. Tiden är något som jag nog borde ta mer vara på. Inte bara låta den gå såhär som jag gjort. Jag måste hinna få något gjort under den tiden som jag finns här. Att föda barn är en sak. Det är något stort som man gör, och kommer lindrigt undan med. Men i bland glömmer jag att dom inte kommer vara små i evigheter, även om jag skulle vilja det. Liam har en personlighet och lyser med den vart han än går. Vilhelm och Sonja kommer snart att hitta sig själva och utveckla något eget dom med. Sen rullar det bara på, och jag kommer försvinna lite åt gången ur deras vardag. Jag får inte glömma bort att jag har ett liv utanför mammarollen med. Någon måste ta hand om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera