Klandrar Aldrig Barnen

Nä, det är sant, jag klandrar aldrig barnen. Inte för något alls... Förutom följande...

Jag klandrar dom för alla underbara minnen jag har från  våran korta tid tillsammans. Det har gått så fort!

Jag klandrar dom för den ångesten jag får när vi är ifrån varandra. Det blir så tomt inuti...

Jag klandrar dom för mina "trasiga" höfter efter 7 månader av foglossning. Men att offra 2 höfter, och få dessa änglar.... jag kan inte med ord beskriva hur gärna jag skulle göra om det igen, och igen.... 

Jag klandrar dom alla tre för att dom varje dag, gör mig till världens lyckligaste mamma... 

Jag klandrar Sonja för att hon genast tog plats som mammas lilla hjärtegull.. Unge! 

Jag klandrar Vilhelm för att jag älskar hans mjuka mysiga själ... Den säger -KRAMA MIG!!

Jag klandrar min Älskade Liam för att han vände mitt liv uppochner och fick mig att inse vad som betydde något i livet, Min Första Stora Lycka,  NÅGONSIN INNAN!

Jag klandrar dom för all tid som jag fått lägga på dom... Men om dom inte funnits, skulle jag garanterat lagt all min tid på att försöka slippa livet. Vad väljer man lixom?

Jag klandrar dom för deras sätt att få mitt hjärta krossat när dom gråter efter att ha ramlat. Jag brukar skratta     när jag ser sånt.

Jag måste även klandra dom för hur fullt mitt hjärta är av all kärlek jag känner från dom varje dag. Jag hinner aldrig ge tillbaka lika mycket som jag får, jag spricker snart!

ALL MIN KÄRLEK TILL ER!!!