Nu har jag tittat på Big Brother och legat och myst med mina aliens. Dom börjar röra mer på sig nu, och jag börjar förstå att dom faktiskt finns där inne. Men än så länge så kan jag inte dela med mig av rörelserna. Dom är fortfarande små och svaga, och det finns fortfarande plats kvar för några sträckningar då och då. Men nu när jag vet att dom är 2, så vill jag dela det med gubben och pojken mer än innan. Jag vill känna att dom är med, jag vill att dom ska känna som jag gör. Självklart så behåller jag foglossningen för mig själv, den vill jag inte att någon annan människa ska behöva dras med.
TVILLINGAR
Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i en situation, om man inte har någon anledning att göra det. Man bryr sig inte. Jag brydde mig inte ett skit om gallsten, förrän jag själv fick diagnosen. Men det är så vi fungerar. Men nu sitter jag här, blev slängd in i denna världen, precis som många före mig. Det är i början något av det läskigaste man tvingats på, men efter ett tag, så smälter man in i tankarna, och man förstår att det kommer bli en sån där tid i livet som kanske kommer kännas kritisk, jobbig och helt knas, men antagligen, en av dom bästa tiderna i mitt liv. Det bästa är, att det kommer finnas hjälp om det kommer behövas, och jag antar att behovet kommer finnas.
Nä, jag är inte rädd längre, jag är mer villig att göra vad jag kan för att allt ska gå bra, fram till förlossningen. Det är steg ett just nu.
Vi ska klara de fram till förlossningen, sen väntar resten av våra liv.
Pözz & Kräm
Glöm Inte Prutta Innan Du Går
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera