Lunch Först, Livet Sedan...

Det är svårt, nu när man vet att det närmar sig. Jag vet inte alls hur vi ska ha det. Inte för att det är så bråttom, men vill gärna ha det viktigaste färdigt. Vet inte än om jag ska ha ett rum här nere med en säng och fåtölj, eller om jag ska kosta på mig att springa i trappor med dom små hela dagarna. Rörigt värre.

I går var jag i alla fall och hälsade på min systersdotter som nu är en vecka. Så söt hon va. Fast jag själv blev nog mer rädd än jag var innan för hur det kommer gå med två små här. Efter fyra år med en pojke som växer och gror som en solros, så har man glömt hur de första halvåret var med honom. Nu är det två som ska ha mat, två blöjbyten och två som vaknar på natten och skriker av hunger. Allt är två. Konstigt nog så längtar jag, fast att jag är livrädd att inte räcka till, det är väl ändå alla föräldrars största fasor, att inte räcka.

På torsdag smäller det. Varken jag vill eller inte.
Men får ta tag i lunchen först....