Förlossnings Bilder

Vi åkte in på torsdagen den 29 september. På morgonen gick vi upp, frukost och dusch, sen iväg till förlossningen på NÄL. Rum 4 blev våran bostad i tre dagar. Fast de visste vi ju inte då. Jag fick dropp som skulle sätta fart på värkarna. Och låg både torsdagen och fredagen med värkar utan framgång. På fredag kväll började det hända saker utan några medicinska hjälpmedel, problemet var bara att vi då hade tvingat fram kroppens egna värkar. Dom skulle ju aldrig kommit igång annars. Det som gjorde att jag aldrig öppnade mig va ett litet ärr efter en operation. Jag hade cellförändringar på livmoder tappen för något år sedan. Så ett litet ärr har nog hjälpt till med att hålla ungarna i magen såpass länge som 39 veckor. Annars vet jag inte när dom kunde trillat ut. På lördag eftermiddag var jag helt slut. Fick krystvärkar runt 1 tiden, fast jag bara öppnat mig 5 cm. Sen har jag en stor minneslucka, tills dom låg på min mage, båda två. 

Sonja: Tvilling 1, hon var först ut
klockan 15,31
Vikt: 3200
Längd: 48cm

Vilhelm: Tvilling 2, han kom tätt därefter
klockan 15,39
Vikt: 3170
Längd: 48

Här ser vi den nyblivna fadern som vart med om en förlossning och sett hur det går till på nära håll. Först var det kejsarsnitt på gång, men efter att Sonja vänt på sig i magen, fick vi åka hem och invänta värkar. Under den tiden fick jag gå djupt in i mig själv för att inte tappa tålamodet. Att åka hem utan bäbisar var tufft för både kropp och själ. Men efter många tusen tankar, så kom jag fram till att det nog vart lika bra. Jag vet ju inte om jag vill ha fler barn i framtiden, och för Jockes del, så skulle jag inte vilja ta ifrån honom den upplevelsen att se sina barn komma till världen, så som naturen bestämt. Ett snitt hade helt enkelt inte känts rätt.

Vilhelm som verkar vara den lugna av dom, har funnit sin plats och trivs hos pappa.

Killarna var värda lite vila efter sånt jobb. Under förlossningen fick Jocke vara med och trycka lustgasmasken i ansiktet på mig. Han är glad att han fick delta och inte bara stå och titta på.

Mat ja, det behöver vi alla. Sen tyckte jag inte riktigt att all mat som serverades var så jättegott, så där har vi en fördel med att ha gubben hos sig på BB.

Två helt nya liv, helt nya kroppar med så lena huvuden som man skulle kunna stryka hakan mot dygnet runt.

Vi fick ju så klart eget rum. Annars vet ajg inte om jag hade överlevt dagarna, eller nätterna helt själv med dessa två nattugglor.

Vilhelms --->
blodsocker sjönk hastigt och han fick läggas in på en annan avdelning så att dom kunde hålla lite koll på honom. När jag fick höra det fick jag panik. Dom kunde ju inte sära på dessa två. Jag trodde först att det skulle bli ett rent helvete, tills jag fick förklarat för mig att dom båda fick läggas in där.

Medan dom tog blodprov på Vilhelm så låg Sonja på ett varmt bord och sov.

Den 5 Oktober fick vi äntligen åka hem. Det var lite nervöst, men fruktansvärt skönt. Det tror jag att alla mammor tycker när dom kommer hem till sitt liv igen.

Katten får hälsa först. Sen kom även storebror hem från dagis. Han tycker om sina syskon, men kan ju inte låta bli att låta svartsjukan ta över då och då. Men vem kan klandra honom....

Senare på dagen kom även Momo. Hon hade med sig fika och en present till Liam. Även två söta bodys till bäbisarna. Det var alldeles lagom med ett litet besök.

För övrigt så har dagarna flytit på ganska bra. Dom frösta nätterna har varit lite långa, kan man ju säga. Men  vi tar det ganska bra. Jag matar och gubben byter lite blöjor och hjälper till med det praktiska. Vi försöker dela lite på allt för att ingen av oss ska tröttna helt. det känns ändå som det ska. Jag är glad att han gör vad han kan, när han orkar. Annars förstår jag att han behöver sova för att orka gå upp med pojken på morgonen.
Klockan går, och var tredje timme ska dom små liven ha mat. Jag försöker pumpa lite under dagen så att Jocke kan hjälpa till med matning under nattpassen. Det går bra... Allt går så himla bra... =O)