Two Years Without You Dad

Att förlora någon som står en nära, det gör ont, i kroppen och i hjärtat. Man kryper ihop i ett hörn och gråter, man försvinner in i sin egna värld, dör lite varje dag. Först är det svårt att inse vad som hänt, man undrar hur det hela gick till, om han hade ont. Dom första månaderna börjar man skriva på sms som man sedan inser aldrig kommer komma fram till mottagaren. Man har kvar numret i telefonboken, i fall att han skulle ringa någon kall natt, och undra var hans familj tog vägen. Ofta önskar jag att han gjort det, att han ringt och lämnat alkoholen, lämnat det som tyngde honom. Kanske han varit här då, kanske hade han varit frisk. Men att vara en sån mes, och inte våga visa sig svag, det kan ta död på vem som helst. Det börjar gnaga på insidan. Alla i ens omgivning ser, men aldrig den som själv blir uppäten inifrån. Men sedan börjar känslan ta form och man känner att något är fel. Men på grund av all förnekelse, så vet man inte längre vad som saknas. Dagarna blir gråa, snart helt svarta, och dom flyter ihop med nätterna. Datum spelar ingen roll, timmar finns inte och en minut kan vara en evighet, då man bara sitter och stirrar ut i tomma intet.
Du va en mes pappa, men du försökte nå oss i bland, när du var full. Men då spelade det ingen roll vad man sa, för dagen efter skulle allt vara glömt igen, och du gick alltid tillbaka in i dina egna tankar, där man inte kunde nå dig. Även om det du sa, kunde betyda mycket, så var allt borta dagen efter. Jag kommer ihåg den gången du bad mig ringa när jag var nykter, inte mitt i natten, full som ett drägg. Sedan dess har jag tänkt mycket på det, och undrat om det var sånt du ville höra när du själv ringde mitt i natten, full. Och även om det var så, skulle jag kunna med att avvisa dig på det iskalla sättet?

Nu för tiden när jag tänker på dig, hoppas jag bara att du har det bättre än i denna världen.
Du är saknad, precis som alltid!