Klumpen i halsen sitter där jämt. Den lämnar aldrig sin plats. Jag undrar om jag gråter i sömnen. Vaknar varje natt och tror att du ligger bredvid mig. Alla snarkningar runt omkring mig låter som resperatorn som går sönder, varje natt. Nätterna är tuffast för mig, för då har jag inget att göra, än att sakna och undra.
En vecka sedan, i dag. Tiden bara går, och jag kan inte stoppa den, önskar mest att jag kunde vrida den tillbaka. Med facit i handen, skulle jag hindrat dig, jag skulle stoppat dig, tagit dig i handen och låtit dig följa med mig hem. Gett dig en cigg, och vi hade kunnat prata, bara du och jag, hela vägen hem.
Fan också!
Sitter och försöker få kontakt med all som funnits i ditt liv. Det gör ont i mig att försöka förklara gång på gång vad som hänt dig. Det är fortfarande overkligt för mig, och i bland känns det som att jag inte vet vem jag pratar om. Och vadå beställa begravningsblommor? Till vem då? Gå på begravning? Vem ska ligga i kistan? Vad har hänt egentligen?
Jag förstår inte vad som har hänt, hjärnan spelar mig ett spratt, som kommer ta ut sin rätt när jag väl förstår. Jag är rädd att gå på din begravning Jimmy. Jag är rädd att alla bitar ska falla på plats när jag står framför din kista. Jag vill inte att det ska vara såhär, vägrar gå med på att du inte finns där längre.
Om jag säger till dig att jag inte tänker komma på din begravning, för att du inte kommer komma på min, står du nog bakom mig och skrattar.
Men jag kommer infinna mig, stå där, undra hur allt blev så fel. Så många frågor, som aldrig kommer bli besvarade. Kan du inte viska till mig, att det är okej?
Jag ser dig nu, men du är dig inte lik. När jag tittar på dig skäms jag. Aldrig att jag kan förstå hur du känner, jag vill inte ens försöka. Det är fel, så fruktansvärt fel att behöva se sin son ligga död, det är så jävla fel. Jag önskar att du kunde lägga allt det onda på mig, gör gärna det, jag klarar det. Bara jag får se dig le igen, bara du blir den mamma som jag alltid har sett upp till. Den starka, uthålliga mamma som jag alltid har velat vara.
Jag är stark, men jag vet inte hur länge jag klarar det när jag ser att du förlorat så mycke krafter. Jag sitter här och är livrädd att du ska försvinna från mig.
Först våran far, som lämnade oss. Då såg jag dig, men du var ändå stark. Du klarade det, du fixade att hålla kvar i gnistan. Jag fixade det nog inte lika bra. Många gånger ville jag dö, många gånger klandrade jag mig själv över att han var borta, och jag aldrig fick säga allt jag ville ha sagt. Kanske jag skulle ha lärt känna honom bättre. Kommer du ihåg att jag sa sedan efteråt att jag var rädd för honom. Jag tror det var för att jag inte kände att jag visste vem han var, jag visste inte var han stod i familjen, i sitt liv. Jag visste inte var han skulle placeras. Han visade aldrig att han ville vara med i familjen. Du sa att du var ensam, att han lämnat dig ensam. Redan då kände jag hur fel du hade, du glömde bort oss, dina barn. Vi är inte små längre, vi är vuxna. Och jag har alltid velat ta hand om dig, ända sedan jag var barn.
Nu, när ännu en har lämnat oss, ser jag hur du tynar bort. Jag vill inte se dig såhär. Jag vill att du gråter ut allt det onda, jag vill så gärna ta allt från dig, allt som skadar dig. Du är inte värd detta, du har kämpat dig genom livet med sån kraft, och jag vill bara se att du kan luta dig tillbaka någon gång.
Jag står här mamma, stadigt för din skull. Glöm aldrig det. Faller du så tar jag emot dig, och tvingar dig upp. Även om du själv är emot det, så tänker jag inte låta dig falla ner. Jag behöver dig, och du behöver oss, dina töser, som fortfarande är vid liv, och fortfarande älskar dig.
Jag tog dig förgivet. Jag trodde att du alltid skulle finnas där ute någon stans. Jag trodde att du hade hittat rätt i livet, jag trodde du var nöjd med vad du åstadkommit. Men förlåt mig, jag hade fel. Kanske du begick självmord långt innan, kanske du redan kände dig död. Kanske du var så säker på vad du skulle göra, att tanken av Mor, Systrar och Barn inte hann nå till dig innan det var för sent. Om det var så, så hoppas jag innerligt att du inte ångrade dig när det väl var försent. Det måste vara en känsla, som inte ens jag kan förstå hur ont den måste ha gjort.
Du pratade om att komma hem. Precis som pappa innan vi förlorade honom. Men jag antar att ni båda la skam över er själva, så det gjorde för ont att komma hem, även om det bara var för att se om det var sant, att vi hatade er. Det är ingen här hemma som ville att du skulle ha ont. Ingen som önskade dig smärta. Ändå så var den bilden du hade av oss så stark, att du trodde på den själv. Varför skämdes du så? Du lyssnade inte när jag sa att familjen har man till att bli förlåten av. Man har syskon till att bråka med, man har sin mamma att komma hem till, hur man än är. Kände du dig inte välkommen när du va här och hälsade på?
4 dagar, min bror, i 4 dagar har jag sett dig, hoppet höll sig uppe, tills man förstod att det inte fanns där. Illusion. Hoppet följde med mig när vi åkte till dig, 2 timmar i en bil, man hinner tänka många tankar. Jag hoppades, tills det sakta flöt ur mig. När jag åkt hem varje kväll, hade jag sett dig dö under dagen. Som om jag gång på gång hittade på att allt varit en dröm när jag vaknade, bara för att kunna få liv i dig med mitt hopp så fort jag kom fram. Men det var inget som kom fram till dig, du var redan borta.
Nu undrar jag, om du förenats med våran far. Har ni kramat varandra, sagt "Förlåt för allt, vi börjar om?" Du har alltid varit lik honom. Du hatade de, tills han lämnade oss, sen hade du hans foto på din skärm. Och när jag såg dig ligga där, såg jag våran far, om igen. Det tog hårt, på oss alla. Står ni där uppe nu, ser ner på oss och önskar oss gott? Står ni där, tar emot våran mamma sen? Väntar ni på oss syskon, så kanske vi kan börja om tillsammans igen, som den familjen som man ser på våra foton från förr.
Jimmy, jag önskar dig inte tillbaka, inte för egen del. Jag tror jag förstår, att du hade ont av livet. Men du skulle se våran mor nu. Hon får begrava dig, sin egen son. Jag hoppas att du visste att dina systrar skulle finnas för mamma, annars vet jag inte hur egoistisk du var stunden innan. Nu är vi hennes vingar, hennes pelare som måste hålla upp henne. Det gör ont i mig, fruktansvärt ont att se henne. Jag vet inte om hon någonsin kommer bli sig själv igen. Jag är orolig Jimmy, orolig för vad för spår du trampat ner efter dig. Kommer hon ramla ner där i, kommer vi då klara av att hjälpa henne upp?
Du gjorde ditt eget val, gick din egen väg, som alltid. Vi var aldrig inbjudna att följa med dig. Du gick själv, längre och längre bort från oss. Gjorde det verkligen så ont att vilja komma hem? Hade du redan gått för långt bort?
Vaka över mor, håll hennes själ stark, du finns kvar på insidan, jag kan bara stötta på utsidan. Vi får jobba tillsammans Jimmy. Du och dina systrar.
Hjälp oss hjälpa henne, det är det minsta du kan göra innan du drar vidare helt.
Jag älskar dig, kanske du har stått bredvid mig och hört mig säga det till dig där ditt tempel låg ner bäddat?
Synd att du inte hörde mig viska det när du var vid liv.
DreamHost coupons
