Jag tog dig förgivet. Jag trodde att du alltid skulle finnas där ute någon stans. Jag trodde att du hade hittat rätt i livet, jag trodde du var nöjd med vad du åstadkommit. Men förlåt mig, jag hade fel. Kanske du begick självmord långt innan, kanske du redan kände dig död. Kanske du var så säker på vad du skulle göra, att tanken av Mor, Systrar och Barn inte hann nå till dig innan det var för sent. Om det var så, så hoppas jag innerligt att du inte ångrade dig när det väl var försent. Det måste vara en känsla, som inte ens jag kan förstå hur ont den måste ha gjort.
Du pratade om att komma hem. Precis som pappa innan vi förlorade honom. Men jag antar att ni båda la skam över er själva, så det gjorde för ont att komma hem, även om det bara var för att se om det var sant, att vi hatade er. Det är ingen här hemma som ville att du skulle ha ont. Ingen som önskade dig smärta. Ändå så var den bilden du hade av oss så stark, att du trodde på den själv. Varför skämdes du så? Du lyssnade inte när jag sa att familjen har man till att bli förlåten av. Man har syskon till att bråka med, man har sin mamma att komma hem till, hur man än är. Kände du dig inte välkommen när du va här och hälsade på?
4 dagar, min bror, i 4 dagar har jag sett dig, hoppet höll sig uppe, tills man förstod att det inte fanns där. Illusion. Hoppet följde med mig när vi åkte till dig, 2 timmar i en bil, man hinner tänka många tankar. Jag hoppades, tills det sakta flöt ur mig. När jag åkt hem varje kväll, hade jag sett dig dö under dagen. Som om jag gång på gång hittade på att allt varit en dröm när jag vaknade, bara för att kunna få liv i dig med mitt hopp så fort jag kom fram. Men det var inget som kom fram till dig, du var redan borta.
Nu undrar jag, om du förenats med våran far. Har ni kramat varandra, sagt "Förlåt för allt, vi börjar om?" Du har alltid varit lik honom. Du hatade de, tills han lämnade oss, sen hade du hans foto på din skärm. Och när jag såg dig ligga där, såg jag våran far, om igen. Det tog hårt, på oss alla. Står ni där uppe nu, ser ner på oss och önskar oss gott? Står ni där, tar emot våran mamma sen? Väntar ni på oss syskon, så kanske vi kan börja om tillsammans igen, som den familjen som man ser på våra foton från förr.
Jimmy, jag önskar dig inte tillbaka, inte för egen del. Jag tror jag förstår, att du hade ont av livet. Men du skulle se våran mor nu. Hon får begrava dig, sin egen son. Jag hoppas att du visste att dina systrar skulle finnas för mamma, annars vet jag inte hur egoistisk du var stunden innan. Nu är vi hennes vingar, hennes pelare som måste hålla upp henne. Det gör ont i mig, fruktansvärt ont att se henne. Jag vet inte om hon någonsin kommer bli sig själv igen. Jag är orolig Jimmy, orolig för vad för spår du trampat ner efter dig. Kommer hon ramla ner där i, kommer vi då klara av att hjälpa henne upp?
Du gjorde ditt eget val, gick din egen väg, som alltid. Vi var aldrig inbjudna att följa med dig. Du gick själv, längre och längre bort från oss. Gjorde det verkligen så ont att vilja komma hem? Hade du redan gått för långt bort?
Vaka över mor, håll hennes själ stark, du finns kvar på insidan, jag kan bara stötta på utsidan. Vi får jobba tillsammans Jimmy. Du och dina systrar.
Hjälp oss hjälpa henne, det är det minsta du kan göra innan du drar vidare helt.
Jag älskar dig, kanske du har stått bredvid mig och hört mig säga det till dig där ditt tempel låg ner bäddat?
Synd att du inte hörde mig viska det när du var vid liv.
Jag Älskar Dig!
Vi Möts Igen!
DreamHost coupons
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera