Mor, min älskade mor.
Jag ser dig nu, men du är dig inte lik. När jag tittar på dig skäms jag. Aldrig att jag kan förstå hur du känner, jag vill inte ens försöka. Det är fel, så fruktansvärt fel att behöva se sin son ligga död, det är så jävla fel. Jag önskar att du kunde lägga allt det onda på mig, gör gärna det, jag klarar det. Bara jag får se dig le igen, bara du blir den mamma som jag alltid har sett upp till. Den starka, uthålliga mamma som jag alltid har velat vara.
Jag är stark, men jag vet inte hur länge jag klarar det när jag ser att du förlorat så mycke krafter. Jag sitter här och är livrädd att du ska försvinna från mig.
Först våran far, som lämnade oss. Då såg jag dig, men du var ändå stark. Du klarade det, du fixade att hålla kvar i gnistan. Jag fixade det nog inte lika bra. Många gånger ville jag dö, många gånger klandrade jag mig själv över att han var borta, och jag aldrig fick säga allt jag ville ha sagt. Kanske jag skulle ha lärt känna honom bättre. Kommer du ihåg att jag sa sedan efteråt att jag var rädd för honom. Jag tror det var för att jag inte kände att jag visste vem han var, jag visste inte var han stod i familjen, i sitt liv. Jag visste inte var han skulle placeras. Han visade aldrig att han ville vara med i familjen. Du sa att du var ensam, att han lämnat dig ensam. Redan då kände jag hur fel du hade, du glömde bort oss, dina barn. Vi är inte små längre, vi är vuxna. Och jag har alltid velat ta hand om dig, ända sedan jag var barn.
Nu, när ännu en har lämnat oss, ser jag hur du tynar bort. Jag vill inte se dig såhär. Jag vill att du gråter ut allt det onda, jag vill så gärna ta allt från dig, allt som skadar dig. Du är inte värd detta, du har kämpat dig genom livet med sån kraft, och jag vill bara se att du kan luta dig tillbaka någon gång.
Jag står här mamma, stadigt för din skull. Glöm aldrig det. Faller du så tar jag emot dig, och tvingar dig upp. Även om du själv är emot det, så tänker jag inte låta dig falla ner. Jag behöver dig, och du behöver oss, dina töser, som fortfarande är vid liv, och fortfarande älskar dig.
Min älskade mor. Håll ut, tappa inte fotfästet.
Hej gumman!
SvaraRaderaJag beklagar verkligen att du ska igenom detta! Önskade jag kunde säga eller göra nåt för att få bort din smärta :(
Men du ska veta att jag finns här om det är nåt eller om du bara vill skrika på nån!
Tveka inte att ringa.
Hör av dig när du orkar antingen på telefon eller på bloggen!
Massa kramar till dig min vän!!!!