I Bland Måste Man...

Så, vart å handlat. Så typiskt att jag inte hittar såna "mats" som man kan ha som underlag vid blöjbyten. Det finns inte i hela byn här. Men jag ska ju ta en sväng till Trollhättan sen. Köra iväg lite möbler. Strävan efter "space" fortsätter. Jag vet ju att det inte finns någon chans att jag kommer kunna trivas här. Inte med denna stora familjen. Men gubben är ju mer kär i sina "ting" än sin nya familj, så för honom verkar det kvitta. Huset är värt mer. Ärligt så har jag kikat efter lägenhet ett tag nu, men inte hittat någon som är tillräckligt stor. Men grejen är att om jag flyttar nu, så har jag inga planer på att bosätta mig med gubben igen. Jag tog det personligt när vi gnabbades om framtida bostad. Att han hellre bor kvar här med sina grejer, än har sin familj kvar i samma hus, det gör ont, och att han inte tar mig på allvar, gör mer ont än något annat. Hur ska man kunna leva med någon som inte kan ta en på allvar?
Jag vill inte flytta utan honom, jag älskar honom, men han vill inte flytta. Och jag mår dåligt här nu när det plötsligt blev så trångt. Jag har ingen stans i huset där jag kan få vara ensam, bara jag. Medan han har hela källaren (rum med en enda stor tågbana, garaget fullt med hans skrot, en skrubb med hans elprylar, och ett helt rum med böcker här på nederplan. Mina saker ligger undanstoppade i lådor utspridda i hela husets gömmor.

Känslan av att jag bor hos honom, inte med honom har jag haft sedan vi flyttade hit, och det verkar inte vara så noga med att få bort den känslan heller.
Suck!
Om jag inte mår bra, hur ska jag då kunna ta hand om två små bäbisar, plus min lilla 4-åring?
Argumenten talar för flytt, med eller utan honom. Men jag tror han har gjort sitt val, tyvärr. Ska kika på en lägenhet på tisdag, men tror den är för liten. I värsta fall så får det bli Lidköping, eller Trollhättan, för det är ont om 4:or här.

Nu piper ungarna, börjar väl vakna till liv igen.