SmåBarnsMammors Tankar

Jag kommer ihåg när Liam var liten. Då tänkte jag ofta på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort bättre för honom och hur dålig jag var som mamma när jag lät honom ligga och skrika en stund. Även om jag satt tillsammans med honom så kände jag mig som världens sämsta mamma som lät en så ensam liten bäbis ligga och skrika. Nu är det ännu värre. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag känner mig helt värdelös som mamma när jag inte kan ta båda samtidigt. Den ena ligger och skriker medan jag fixar till den andra med blöja och dylikt. Sen är den den andra som ligger och skriker efter mamma när nästa ska få ren blöja. Hade jag inte klarat av att mata båda så skulle jag nog inte klarat av detta livet alls. Och denna dagliga huvudvärken...

Sen har jag en tendens att se ingående vad jag går igenom varje dag, med stressen och viljan att allt ska vara så bra som möjligt, skulden och önskan om att kunna göra mer, snabbare och mer effektivt. Men jag glömmer ofta bort hur gubben har det på dagarna. Här om dagen sa jag till honom att jag skulle vilja göra vad som helst för att få byta med honom, bara över en dag och få lite semester. Men sen slog det mig att han kanske inte alls har det så lugnt han heller på jobbet. Fast han har det kanske inte lika stressigt, men ändå så får han nog heller inte en lugn stund.

Även fast varje dag är en upprepning, så vet jag att det inte varar för evigt. Att jag mår dåligt och blir frustrerad över min trötthet, att bäbisarna får ligga och skrika, att jag stressar sönder så fort vi har något på schemat, allt sånt kommer inte hålla på i evigheter. Mitt liv handlar inte om mig längre, det har de inte gjort på 5 år, och jag måste kämpa vidare.
Svårare än så är det inte!