Torsdag.. Var Tog Veckan Vägen?

Varje dag när jag vaknar så är det samma sak. Undrar vad det är för dag och vad den har att bjuda på. Fast det är sällan som det händer något avvikande nu för tiden. Fast det är nu som man börjar få tillbaka lite av att vara mamma. Vilhelm började prata glatt för en vecka sedan. Och i går tog Sonja ett stort steg och började mumla lite hon med. Jag är lite rädd att hon kommer hamna efter med det mesta för hon låter nappen ta över hennes liv. Hon älskar den, måste hela tiden ha den i munnen, annars tycks inte hennes liv vara komplett och hon skriker tills hon har den på rätt plats. Det är något som vi nog måste jobba på lite här på dagarna.

Efter som att hon är ett "kräk" barn med känslig mage så visar det sig i att hon får ta över Vilhelms 60 kläder som han växer ur nu. Man känner en kolossal skillnad på dom när man går omkring med dom här hemma. Bär jag på honom en stund, sen plockar upp lilltjejen så är hon lätt som en fjäder, och det är nästan att man är rädd att hon ska gå sönder. Tvärt om är det om jag plockar upp honom efter att konkat på Sonja en stund, mer bastant och det är mer att hålla i. Men det verkar höra till deras personligheter. Sonja är mer mjuk och försiktig av sig, medan Vilhelm verkar vara den som är mer tålig och nöjd med allt som finns omkring sig.

Liam, han va en lugn och otroligt snäll liten bäbis. Han gjorde inte mycket väsen av sig. Och det var sällan han hade några magproblem eller något annat. Han var mest nöjd med sitt liv. I dag kämpar han fortfarande med att hitta sin egen personlighet och göra den fullständig. Han testar sina gränser, men inser ofta att det inte är något han behöver göra när det gäller mamma. Och det känns tryggt att vi båda vet var vi har varandra. Värre är det med gubben. Han tofflar för Liam, vilket resulterar i att Liam nog inte riktigt vet var han har gubben. synd att det ska behöva vara så.

Nu vaknar dom små liven, dags för frukost.