Mitt liv, mitt lilla hjärta!
Jag är så full av känslor, men tom på ord. Men jag vill försöka förklara för dig, att de inte va ditt fel, du gjorde aldrig något fel!
Jag gav dig ett liv, jag fick se ditt lilla hjärta slå, jag kände i hela kroppen att du fanns. Jag fylldes av en sån stor glädje, sånt rus av lycka och kärlek, att jag helt glömde bort att tänka på någon annan än mig själv och hur glad jag var.
Mitt lilla hjärta!
Jag var en egoist och förblindad av dig och känslorna du gav mig. Men så vände jag plötsligt på tankarna, och försökte se världen med dina ögon. Och då förstod jag att du aldrig skulle få samma chans som dina syskon. Jag skulle aldrig kunna ge dig, den kärlek och omsorg som du skulle vara värd. Du skulle vara värd så mycke mer än jag som mamma till 4 skulle hinna ge dig.
Tro aldrig att jag valde mellan dig och mina studier, min frihet eller mitt eget liv. Jag valde bort ditt liv, för jag känner varje dag hu mina barn, dina syskon lider av att dom måste dela på mig. Dom måste dela med sig av allt, allt ska delas lika.
Min älskade!
Jag vill tala om för dig, att ditt liv inte var mindre värt än någon annans, och jag ville inte att du någonsin skulle behöva känna något sådant. Jag vill att du ska känna att du var älskad, och jag längtade efter dig, från första stund. Men tanken av hur ditt liv skulle bli, tanken av att du skulle känna dig bortglömd eller kanske även behöva känna dig ensam, fick mig att gå emot min egen princip. Jag kände dig, hela vägen. Vi satt ihop, tills ett piller slet dig från mig. De måste gjort ont i dig! Jag måste plågat dig till döden!
Mitt hjärta!
aldrig förut har jag önskat så starkt att de finns en himmel. Väntar du på mig där?
Mitt älskade hjärta!
