söndag, oktober 23

Liam Tog Syskonen På En Tur

Jag är förvånad av att Liam tar detta med syskonen så bra. Visst är de tufft för honom när dom små tar mer tid från honom när han vill något, men för de mesta så vill han vara med och hjälper till när de är något han kan göra. Snart vågar jag nog låta honom mata med. Självklart inte ensam. Men han har sagt att han vill, så prova de måste man ju få göra.
Just nu sover Liam, och jag sitter vaken med 3 som sover bredvid mig i soffan. Gubben halvligger å har slängt upp sina ben över mina, skrutten å drutten ligger tillsammans i hörnet av soffan å sover tungt. Ja väntar på att dom ska vakna så dom kan få kvällsmat. Jag är gött trött så vill ju att dom vaknar ganska snart. Dom är svåra att väcka, så de är ingen idé att försöka få liv i dom för att äta. De slutar alltid med att dom äter lite grann innan dom somnar om igen. Då vaknar dom tidigt i natt. Vi får se hur mycket sömn jag får i natt. Sov gött, alla där ute på www. Pözz pözz

Tissel Och Tassel

Hum, det är knappt att jag vet vad det är för dag i dag. Hade vi inte haft så mycke på schemat varje dag så skulle detta kunna vara vilken dag som helst på veckan.
Nu sitter jag och lyssnar på lite Avril och väntar på att klockan ska gå lite fortare så att jag kan dra upp alla barnen. Tänk om något år, då är det 6 små tassar som kommer tissla på övervåningen. Gud va livet är underbart när man upptäcker dom små sakerna som kommer att betyda så mycket för ens lycka i framtiden. Jag kan nog skatta mig själv som lycklig, livet har varit så pissit förut, och det hade kunnat vara pissigare nä någonsin. Men med tiden lär man sig nog att välja sina fotsteg bättre än när man är ung och galen. Min väg är rakare nu än någonsin, och jag vet var jag har min plats i livet. Det känns underbart.

Nu börjar det tasslas på övervåningen. =O)

torsdag, oktober 20

Two Years Without You Dad

Att förlora någon som står en nära, det gör ont, i kroppen och i hjärtat. Man kryper ihop i ett hörn och gråter, man försvinner in i sin egna värld, dör lite varje dag. Först är det svårt att inse vad som hänt, man undrar hur det hela gick till, om han hade ont. Dom första månaderna börjar man skriva på sms som man sedan inser aldrig kommer komma fram till mottagaren. Man har kvar numret i telefonboken, i fall att han skulle ringa någon kall natt, och undra var hans familj tog vägen. Ofta önskar jag att han gjort det, att han ringt och lämnat alkoholen, lämnat det som tyngde honom. Kanske han varit här då, kanske hade han varit frisk. Men att vara en sån mes, och inte våga visa sig svag, det kan ta död på vem som helst. Det börjar gnaga på insidan. Alla i ens omgivning ser, men aldrig den som själv blir uppäten inifrån. Men sedan börjar känslan ta form och man känner att något är fel. Men på grund av all förnekelse, så vet man inte längre vad som saknas. Dagarna blir gråa, snart helt svarta, och dom flyter ihop med nätterna. Datum spelar ingen roll, timmar finns inte och en minut kan vara en evighet, då man bara sitter och stirrar ut i tomma intet.
Du va en mes pappa, men du försökte nå oss i bland, när du var full. Men då spelade det ingen roll vad man sa, för dagen efter skulle allt vara glömt igen, och du gick alltid tillbaka in i dina egna tankar, där man inte kunde nå dig. Även om det du sa, kunde betyda mycket, så var allt borta dagen efter. Jag kommer ihåg den gången du bad mig ringa när jag var nykter, inte mitt i natten, full som ett drägg. Sedan dess har jag tänkt mycket på det, och undrat om det var sånt du ville höra när du själv ringde mitt i natten, full. Och även om det var så, skulle jag kunna med att avvisa dig på det iskalla sättet?

Nu för tiden när jag tänker på dig, hoppas jag bara att du har det bättre än i denna världen.
Du är saknad, precis som alltid!


tisdag, oktober 11

Förlossnings Bilder


Vi åkte in på torsdagen den 29 september. På morgonen gick vi upp, frukost och dusch, sen iväg till förlossningen på NÄL. Rum 4 blev våran bostad i tre dagar. Fast de visste vi ju inte då. Jag fick dropp som skulle sätta fart på värkarna. Och låg både torsdagen och fredagen med värkar utan framgång. På fredag kväll började det hända saker utan några medicinska hjälpmedel, problemet var bara att vi då hade tvingat fram kroppens egna värkar. Dom skulle ju aldrig kommit igång annars. Det som gjorde att jag aldrig öppnade mig va ett litet ärr efter en operation. Jag hade cellförändringar på livmoder tappen för något år sedan. Så ett litet ärr har nog hjälpt till med att hålla ungarna i magen såpass länge som 39 veckor. Annars vet jag inte när dom kunde trillat ut. På lördag eftermiddag var jag helt slut. Fick krystvärkar runt 1 tiden, fast jag bara öppnat mig 5 cm. Sen har jag en stor minneslucka, tills dom låg på min mage, båda två. 


Sonja: Tvilling 1, hon var först ut
klockan 15,31
Vikt: 3200
Längd: 48cm

Vilhelm: Tvilling 2, han kom tätt därefter
klockan 15,39
Vikt: 3170
Längd: 48


Här ser vi den nyblivna fadern som vart med om en förlossning och sett hur det går till på nära håll. Först var det kejsarsnitt på gång, men efter att Sonja vänt på sig i magen, fick vi åka hem och invänta värkar. Under den tiden fick jag gå djupt in i mig själv för att inte tappa tålamodet. Att åka hem utan bäbisar var tufft för både kropp och själ. Men efter många tusen tankar, så kom jag fram till att det nog vart lika bra. Jag vet ju inte om jag vill ha fler barn i framtiden, och för Jockes del, så skulle jag inte vilja ta ifrån honom den upplevelsen att se sina barn komma till världen, så som naturen bestämt. Ett snitt hade helt enkelt inte känts rätt.


Vilhelm som verkar vara den lugna av dom, har funnit sin plats och trivs hos pappa.


Killarna var värda lite vila efter sånt jobb. Under förlossningen fick Jocke vara med och trycka lustgasmasken i ansiktet på mig. Han är glad att han fick delta och inte bara stå och titta på.


Mat ja, det behöver vi alla. Sen tyckte jag inte riktigt att all mat som serverades var så jättegott, så där har vi en fördel med att ha gubben hos sig på BB.


Två helt nya liv, helt nya kroppar med så lena huvuden som man skulle kunna stryka hakan mot dygnet runt.


Vi fick ju så klart eget rum. Annars vet ajg inte om jag hade överlevt dagarna, eller nätterna helt själv med dessa två nattugglor.


Vilhelms --->
blodsocker sjönk hastigt och han fick läggas in på en annan avdelning så att dom kunde hålla lite koll på honom. När jag fick höra det fick jag panik. Dom kunde ju inte sära på dessa två. Jag trodde först att det skulle bli ett rent helvete, tills jag fick förklarat för mig att dom båda fick läggas in där.


Medan dom tog blodprov på Vilhelm så låg Sonja på ett varmt bord och sov.


Den 5 Oktober fick vi äntligen åka hem. Det var lite nervöst, men fruktansvärt skönt. Det tror jag att alla mammor tycker när dom kommer hem till sitt liv igen.


Katten får hälsa först. Sen kom även storebror hem från dagis. Han tycker om sina syskon, men kan ju inte låta bli att låta svartsjukan ta över då och då. Men vem kan klandra honom....


Senare på dagen kom även Momo. Hon hade med sig fika och en present till Liam. Även två söta bodys till bäbisarna. Det var alldeles lagom med ett litet besök.

För övrigt så har dagarna flytit på ganska bra. Dom frösta nätterna har varit lite långa, kan man ju säga. Men  vi tar det ganska bra. Jag matar och gubben byter lite blöjor och hjälper till med det praktiska. Vi försöker dela lite på allt för att ingen av oss ska tröttna helt. det känns ändå som det ska. Jag är glad att han gör vad han kan, när han orkar. Annars förstår jag att han behöver sova för att orka gå upp med pojken på morgonen.
Klockan går, och var tredje timme ska dom små liven ha mat. Jag försöker pumpa lite under dagen så att Jocke kan hjälpa till med matning under nattpassen. Det går bra... Allt går så himla bra... =O)

fredag, oktober 7

TreBarnsMamma


Med 2 bäbisar här hemma så har vardagen blitt något helt annat. För att inte nämna dessa lååååånga nätter. Men.. Vi tar en dag i sänder.

Sedan vi kom hem har jag märkt många olika egenskaper hos dessa 2 små liv. Dom är inte lika varandra alls, varken på sätt eller utseende. Men lika goa båda två, och hjärtat smälter ju gång på gång.

Bloggen får tyvärr ingen uppmärksamhet alls längre, men det kan nästan kvitta. livet kommer först...

tisdag, oktober 4

Äntligen...

Lite sen uppdatering... Men nu är dom här. Äntligen är vi stolta föräldrar till 2 små söta. Dom kom i lördags.

Some Say Love - LeeAnn Rimes

Bloggerfy

Expose

Pappa 20/10-2009 Saknar Dig!

Follow *Mizz_Madden*Follow *Mizz_Madden*Follow *Mizz_Madden*Follow *Mizz_Madden*Follow *Mizz_Madden*

Bloggerfy