Väntar In Tiden Då Det Vände

klockan 01:51
den 14 Juni

2007

Det var en vändpunkt, en förvirrande vändpunkt som gjorde mitt liv värt att leva. Jag glömde bort alla försök jag gjort. Jag glömde bort varför jag inte tagit tag i mitt liv, glömde allt det tunga. Ur min kropp, mitt eget kött, mitt röda blod, det var en pojke. 

LIAM

Jag gick från att vilja ha mörker runt mig, till att ha ett ljus med mig vart jag än gick. Han var mitt ljus, ett evigt glödande ljus i alla färger. Ögonen sved av hans glittrande färger. 

Hur kan man inte bli helt såld och frälst av denna upplevelse? 

Mycket hände med mig, och det händer varje morgon när jag vaknar. Jag lever, och det är han som håller mig igång. 

Det har han gjort i snart 7 år... snart.. bara 2 timmar kvar. 2 timmar till en 7 årings stora dag. Men känslan av att det även är min dag kan inte hållas instängd. Min dag att fira livet, fira hans liv, för mitt liv. 

En förälder sa en gång - Att bli förälder är att ge sitt liv för ett annat!

Jag gav mitt, det var inget jag hade planer på att hålla tag i ändå. Värt piss och inget mer. 

Det liv jag fick i stället håller glädje och lycka uppe varje dag, som om det var menat att bli såhär. 

Liam, min Liam <3 p="">

Du är nyckeln till mitt liv, jag är nyckeln till ditt.

Inget Liam, inget Madde, inget Madde, inget Liam, och världen skulle gråta om vi inte fanns.

Det spelar ingen roll, minns alltid att du är värd guld och så mycket mer, du är alltid i någons tankar, du finns alltid i mitt hjärta! 

Jag älskar dig! 

Klandrar Aldrig Barnen

Nä, det är sant, jag klandrar aldrig barnen. Inte för något alls... Förutom följande...

Jag klandrar dom för alla underbara minnen jag har från  våran korta tid tillsammans. Det har gått så fort!

Jag klandrar dom för den ångesten jag får när vi är ifrån varandra. Det blir så tomt inuti...

Jag klandrar dom för mina "trasiga" höfter efter 7 månader av foglossning. Men att offra 2 höfter, och få dessa änglar.... jag kan inte med ord beskriva hur gärna jag skulle göra om det igen, och igen.... 

Jag klandrar dom alla tre för att dom varje dag, gör mig till världens lyckligaste mamma... 

Jag klandrar Sonja för att hon genast tog plats som mammas lilla hjärtegull.. Unge! 

Jag klandrar Vilhelm för att jag älskar hans mjuka mysiga själ... Den säger -KRAMA MIG!!

Jag klandrar min Älskade Liam för att han vände mitt liv uppochner och fick mig att inse vad som betydde något i livet, Min Första Stora Lycka,  NÅGONSIN INNAN!

Jag klandrar dom för all tid som jag fått lägga på dom... Men om dom inte funnits, skulle jag garanterat lagt all min tid på att försöka slippa livet. Vad väljer man lixom?

Jag klandrar dom för deras sätt att få mitt hjärta krossat när dom gråter efter att ha ramlat. Jag brukar skratta     när jag ser sånt.

Jag måste även klandra dom för hur fullt mitt hjärta är av all kärlek jag känner från dom varje dag. Jag hinner aldrig ge tillbaka lika mycket som jag får, jag spricker snart!

ALL MIN KÄRLEK TILL ER!!!

  

Uppdatering Av Bilder - Liam

 

Utflykt, vi passade på innan tvillingarna skulle komma ut.

Liam hade skitkul bland alla ruiner. =O)

Mamma! Kom nu så ska vi leka krig!

Jag vill aldrig mer ha en sån mage. ALDRIG!

Så kom syskonen äntligen ut ur magen. Och Liam va då en stolt storebror.

God jul!

2011

Vi fick hem vattkopper från dagis. Liam hade ganska rejält, men Sonja va de fan synd om. Hon hade överallt. Under halsen va det helt knottrigt, och där blöjan satt.. Stackars ungar. Liam kliade sig hela tiden.

PlayDoh!

 

 

Dags för klippning...

Kladdkaka!

Liam med kusinen Lovisa

 

 

Här kommer några bilder från mobilen, därför står det inte datum på, och är heller inte i ordning.

Ett mästerverk på dagis!

Dags att lära sig cykla utan stödhjul.

Ja, jag är slarvig som inte uppdaterar oftare. Men dessa bilder är till för Liam när han blir äldre. Datorn har krachat ett par gånger så det är tur man har sparat lite här. =O)