Min bror dog för snart ett år sedan. Må han vila i frid. Och jag sitter fortfarande här och ringer runt för att få ordning på allt. Jag vet inte om man kan kalla det för att städa upp efter honom... men det är så det känns nu när det blev så långdraget. Det är många inblandade, och många som ska sköta sin del. När alla inte gör det, utan gräver ner sig och börjar tycka synd om sig själva i stället, då blir man lätt ovänner. Han ligger under jorden, med ett fult litet träkors som är lånat av kyrkan. Tills i dag har jag gått och väntat på att hans sambo skulle få tummen ur och vakna upp. Den 8 mars blev bouppteckningen färdig, så nu är det bråttom. Min sköra familj står med en skuld på 24 papp till begravningsbyrån. Dom har för länge sedan skickat detta till kronofogden. Utan bouppteckning fick vi ingen hjälp från någon av kommunerna, varken Svenljunga eller Grästorp. Så nu vill jag bara få hem papper på allt, så att jag kan söka ny hjälp. Sen väntar även en gravsten på att bli beställd. En inre stress plågar mig, och jag vill bara få allt detta ur världen. Finns inte en chans att jag kan få frid och en stund att få pusta ut förrän allt är betalat och färdigt. Vi är en fattig familj, har alltid varit det, och min bror visste detta.
Tänk på utgifter innan ni tänker ta livet av er säger jag bara!
Det är dyrt att dö i vårt samhälle, man får räkna på minst 30 papp som ska ut. Så det gör nog inget om ni sparar en slant för att få en fin begravning, och en sten på graven, 10 papp för en liten mesig sten, vill man synas även när man är död, får man lägga på ett par 10.000 till.
Jag har aldrig hatat döden så mycket som jag gör nu! Jag brukade vara rädd för den, men ju äldre jag blir, och ju mer jag får se av döden, ju mer längtar jag efter den...
Vilken frid det skulle vara att ligga under jorden, och låta ens familj sköta det tunga livet man lämnar efter sig.
Vilken smärtlös frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera