Äldreomsorg - Sekunder Som Går

Jag har aldrig själv varit på ett äldreboende. Människor i min omgivning tycks ge upp livet innan dom har åldern inne. Nu praktiserar jag på ett äldreboende och får äran att varej dag ta hand om äldre. Tänk att det har tagit mig 27 år att våga närman mig för att se på livets slutstation på närmare håll. Efter tre dagar tillsammans med underbara människor, så kan jag inte sluta längta tills jag blir gammal och gaggig. Visst har dom flesta ont, blir överösta med mediciner och har svårt att ta hand om sig själva. Men det är där jag kommer in i bilden. När man får höra av dom äldre att dom är så nöjda med sin omgivning blir man nästan lite röd om kinderna. Ska dom behöva tacka för att vi tar hand om dom? Ska dom behöva vara tacksamma över att man hjälper dom till bords, eller lägger en filt över deras ben när det är vilodax? 

Ja är så överväldigad av känslor och funderingar om hur man ser på livet, när det nästan är slut. Och jag har sån stor respekt för äldre, som klarat livet tills det rinner ut av sig självt. Att dom klarat sig levande förbi livets alla hinder, och att dom ändå tycks vara starka innombords. Jag ser upp till dom och allt vad det kan betyda. 

STARKA MÄNNISKOR!

Jag får även ångest, mardrömmar om hur mina närmaste dör i mina armar, och jag är helt hjälplös. Döden är något starkt, som ingen kan påverka när den väl bestämma sig. Mina erfarenheter säger mig dock att man kan lura livet när man tröttnat. Men det är inte att spela efter reglerna. Man lurar inte bara livet, utan alla som man har nära i de liv man gör slut på. Det enda rätta är att man först ser till att sticka en kniv i hjärtat på alla som älskar en innan man försvinner själv. 

Jag tänker ofta på min familj. Dom som saknas, men även dom som fortfarande kämpar. 

Ett familjefoto talar inte om för mig vilka som räknas till min familj. Det talar om hur stark man är, tillsammans, och hur man för alltid sitter fast i varandra, oberoende av hur nära man är, eller hur långt ifrån. Visst dör man mer och mer när man förlorar sin familj en liten bit i taget, men en liten tröst är alltid att jag vet var dom finns. Dom går ingenstans, inget ont kan hända dom längre, dom behöver inte längre vara oroliga över när livet ska fälla dom nästa gång. Jag tror det kallas

FRID!