Jag älskar dig, fick jag aldrig chansen att säga dig. Jag ville många gånger, men alltid var det fel tillfälle. Dessa tillfällen när ditt liv inte riktigt skulle kunna ta vara på så tunga ord.
Jag saknar dig, va något som jag en gång sa, ångrar det än i dag. Jag minns den tystnaden som blev, evigheters evigheter lång tystnad innan jag frågade om du var kvar i andra änden.
Men att jag hatar dig, det sa jag mer än jag borde gjort. Aldrig med ord, jag lös alltid med min frånvaro så du måste förstått. Jag kan inte sluta undra om du någonsin förstod att min ständiga känsloförvirring kunde ändras, om du bara velat, vågat ta tag i ditt förflutna. Men jag vill att du ska veta, det var aldrig riktigt ditt fel. Jag bär en skuld, som blir starkare och mer plågsam, ända sedan du lämnade denna värld för att få vila.
Det jag egentligen vill säga, är att jag älskar dig, kommer alltid göra. Jag saknar dig, jag kan inte längre ringa på natten för att se om du finns där. Kan inte skicka iväg ett tomt och värdelöst SMS med lägner om förhoppningar. Och jag hatar dig, så som en dotter kan hata sin far för hans frånvaro, hans felsteg och vägar som han aldrig vågat vandra på. Men jag förlåter gärna, om du, utan att ljuga, kan förlåta mig först!
Pözz & Kräm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera