En dag!

Det finns dom stackarna som faktis lever ett liv, går till plugget, el jobbet. Ler lite hit och dit, äter en god lunch med sina vänner. Tar sig igenom dagen som om det vore en enkel match. Men när dom kommer hem, stänger dörren bakom sig. Då faller allt tillbaka, man ångrar alla dessa dagar då man låtsas vara någon man inte är, aldrig skulle drömma om att vara. Men man vet att det är den personen som alla vill se, det är den påhittade, perfekta människan som alla vill se när dom kommer till jobbet.

När man komer hem från livet, och låser in sig. Då har man med sig sin dag, glömmer bort allt jobb, disk, tvätt, mannen som kräver mer och mer av psyket. Allt blir till en anna värld, där man går omkring i en bubbla...

Jag har det med andra ord ganska bra. Jag går upp på morgonen, då har oftast gobben redan gått, eller är påväg att gå. Gör i ordning mig själv. Sen väcker jag Pojken. Sätter mig i soffan å myser med honom framför Mumin eller Bamse. Sen e vi igång. Bråk å väsen i hallen innan man e fullt påklädd. Lite jage innan vi e färdiga för att cykla till dagis. Där e det pözz å kram, sen vidare till bussen som går till Vara. Springer runt på folkhögskolan hela dagen, försöker vara viktig, försöker hänga med och vill så gärna vara med. Sen ska jag hinna med bussen hem. Hemma så väntar redan 2 på mig. Och en katt som tror att han svälter, fast han fått mat. Sen kommer ångesten. Hela mitt liv har jag möblerat för att kunna yttra mig om hur jag känner. Redan när jag var liten å lekte med barbies, ställde jag dockmöblerna upp och ner, testade olika ställningar, kombinationer och annat. Jag har alltid varit tyst, aldrig brusat upp, trott att jag haft kontroll över mina känslor. Men egentligen, så bygger jag upp en laddning som kan explodera. Nu på äldre dagar, har jag lärt mig hantera laddningarna lite bättre, jag pratar mer, talar om vad jag tänker och tycker. Men det är inte lätt när man lever med en som inte lyssnar tillräckligt, en som inte kan anpassa sig. Då är det svårt att yttra sig om man inte känner att man får den tiden, den respekten.

Där står jag i dag. Lite vilsen, har ingen aning om vad jag ska göra med mina känslor. Tanken har slått mig, att jag skulle klara livet bättre utan honom. men varför det?