Miss Borderline skrev en kommentar i mitt inlägg om Hälsa. Jag citerar
"VARJE DAG ÄR EN KAMP"
Och hon har SSÅÅÅÅÅ RÄTT!
Aldrig förut har jag kännt mig så tung i själen, jag har heller aldrig varit med om en näraståendes bortgång på så nära håll. Och det är först nu som jag faktiskt förstår känslan och innebörden med att säga att man har för många bollar i luften. Livet är tungt, och det är en EVIG KAMP att ta sig upp varje morgon och göra det man ska göra, få sina MÅSTEN överstökade. Varje dag märker jag hur förbannat långt bort jag har hamnat från verkligheten. Det finns ingen gräns längre. I bland fastnar man med blicken och försvinner in i sina egna tankar. Så känns det för mig hela dagen. Och när kvällen kommer, orkar man inte längre bry sig om någonting alls. Man stänger av, energin tar slut så fort när man går instängd i sig själv.
I skolan, där trivs jag. Jag har mina vänner, mina Inte-Så-Nära-Vänner och mina Dom-Andra-Vänner. Men dom skulle bara veta att alla dom som jag träffar varje dag, alla dom som jag sitter i samma sal med varje dag, betyder något för mig. Dom hjälper mig en liten bit på vägen varje dag, bara genom att sitta i sitt hörn med sin mattebok. I skolan är det mig (och mina vänner) man hör om det är någon som stör mitt i mattelektionens KONSENTRERADE TYSTNAD. Det är mig man hör om ett så vanligt ämne som religion tas upp i klassrummet. Och det är mig man hör i trapporna om man hör höga skratt och gap å skrik. Men jag har inte bett om att vara den som är sådan, jag bara blev det när jag trillade in i klassen första dagen. Då va det jag som var jag. Jag skulle gärna få koppla bort sånt i bland, men det är inte så lätt som det låter. Dom som jag med ett leende på läpparna och ett varmt hjärta kan kalla mina vänner gör mig glad och galen. Dom får mig att tänka på så mycke annat än alla tunga grejjer som hänger över mig. Och självklart är det inget dåligt, tvärt om så är det jättebra. Men man kan i bland komma för långt bort från vekligheten om man aldrig får ta sig tid till att vara i den. Jag vill gärna stanna i skolan, i den världen resten av mitt liv. Men som sagt,
ALLA HAR VI MÅSTEN ATT TA I TU MED
I DENNA EVIGA KAMP VI KALLAR
LIVET!!!
Over and Out
Hej på dig gumman! Usch jag lider med dig, vet ju hur det är. Men jag lovar att en dag så kommer du må bättre och du kommer vakna på morgonen och känna att en stor tyngd har lyfts bort från dig. Men den dagen kan medföra skuldkänslor men det ska man inte ha för det vill inte den man förlorar, dom vill att man ska vara lycklig, sen är det ju självklart att man inte är det på ett tag. Men det kommer den där dagen då du får lusten tillbaka.
SvaraRaderaOm inte annars så kommer jag till skolan efter sportlovet och då ska vi skratta igen hehe.
Ta hand om dig och låt det ta den tid det tar! Det är viktigt att du låter det göra det!
KRAM!