Vem är jag?

Mina kära läsare. Jag är vilse. Vilse i alla dessa problem, alla hinder som jag gång på gång tar mig över, men dom tycks alltid dyka upp längre fram på vägen, större och mäktigare än innan. På grund av min envishet och min tro på själslig självläkning kämpar jag, tills det sprutar död ur mina fingrar och ögonen gråter blodet jag spillt. Det finns inget som räcker ända fram. Med den förståelsen borde jag ge upp och låta världen leka med mig på okända villkor. Men jag antar att det inte är döden som skrämmer mig längre, utan livet som jag skulle lämna kvar efter mig. Men ändå har jag kvar min vetenskap och erfarenheter av hur en halvdöd själ vankar omkring utan ork, utan livslust. Dit vill jag inte igen. Jag befinner mig i något halvting som inte verkar ha någon barmhärtighet mot en blödande själ som hela tiden vill fram, utan att orka fortsätta. Livet är klurit när man börjar känna efter. Bättre va de förr, när man bara gjorde saker utan att ens fundera på vad de betyder för mig eller för andra. Vilket liv förresten? Vad är ett liv, och hur vet man att det är värt att leva, hur kan man sätta värde på saker och ting som inget betyder? Hur kommer det sig att hjälplöshet ofta resulterar i styrka? Åter igen, vem är jag?