min Älskade, Saknade Far

Ibland tror jag att du sitter kvar där i köket med hemrullad rök och ett flak bredvid dig. Kanske det bara är en minnesbild av dig, en uppfattning av dig, så som jag såg på dig. För mig så var du en klippa, men aldrig min. I mina ögon var du stark, men aldrig tillräckligt. När jag såg dig, var du en stor bamse, men ändå som en liten mus, vilsen i världens plågor. När jag hörde om dig, undrade jag mycke varför? Men sökte aldrig efter svaren. Det var försent, allt var sönder, allt var bränt redan då. Kanske jag har svårt att acceptera din bortgång, kanske jag helt enkelt är så van vid att du sitter där, hur skulle jag kunna ha någon annan bild av dig? Det är ju så jag såg dig dom sista åren. Kunde jag prata med dig nu, skulle allt vara annorlunda.

"Pappa, jag ska förlova mig nu på lördag, vill du komma hit och vara med och fira?

Vill du träffa ditt barnbarn som du aldrig träffat?

Vi bjuder på ljus i livet, här finns det kärlek över till dig med, om du vill.

Hit kan du komma, för här har du bott längre än du anar, hos mig, du finns i mitt röda blod."

Sen du dog, har mitt hjärta slagit långsammare, där inne, i ett heligt rum, där är du begravd, och dit kan jag gå när saknadens hand klämmer röda tårar ur mina gröna ögon. Vi kan sitta och prata, vi kan dansa, vi kan skratta tills vi gråter, och gråta tills vi skrattar sönder oss. Där är du klädd i fiskekläder i bland. Men ofta klädd till fest. Vit skjorta och din svarta väst. Det är svårt att sakna dig mindre, även om jag gjort det så länge.

-Glöm inte, att du alltid är välkommen, kom och prata med mig när jag sover, så kan vi prata hemligheter, precis som förr!

Pözz & Kräm