Fått damsugit lite, fast klarade inte av hela nedervåningen. Det blev många pauser, ändå har jag hälften kvar, här nere. Gubben får ta övervåningen. Pojken ska till farmor och farfar nu i några dagar, om det går bra för dom. I värsta fall får bejben åka hem och vara med honom i stället för att vara med oss på BB.
När jag damsugit, så kom migränen så klart. Det kan nog vara svårt att förstå hur påfrestande det är att aldrig få sina barn ur magen. Fast att man flera gånger åkt in, och varit redo. I tisdags skulle dom tagit hål på hinnorna, fast fan va det gjorde ont. Ändå försökte vi flera gånger. Men i morgon är det igångsättning som gäller. Tur att migränen kom i dag, och inte i morgon då. =O)
Min mor har haft full beredskap på nätterna här nu, i fall att det skulle komma igång. Gubbens bror hämtar Liam och lämnar på dagis, sen hämtar han honom och tar hem honom, vilket ger mig tid att vila ut på dagarna. Svärföräldrarna tar Liam varje gång vi åker in, men denna gången blir det över några nätter hoppas jag. Jag åker fan inte hem utan att ha ungarna utanför magen denna gången.
Vi är många som väntar, och äntligen ska dom komma ut. Det blir ett långdragit jobb, men det är det värt. När man blir igångsatt så börjar man från noll. Om det kommit igång av sig självt så skulle det ju redan gått en bit innan man kommer till förlossningen. Men vi får kämpa, alla 4. =O)
Tycker lite synd om gubben bara. Jag märkte i tisdags att han inte alls tyckte det var kul att bara se på när jag hade så fruktansvärt ont när dom skulle upp och greja. Att förklara för honom hur hjälplös han kommer vara under förlossningen går inte riktigt som jag tänkt. Det var ju ingenting de lilla i tisdags. Att ha gubben med sig under förlossningen är nästan en självklarhet. Sen hur han kommer ta det vet jag inte. Men för min del är det bara skönt att veta att han är där, att han är med. Jag hoppas bara att han står ut.. man vet ju aldrig hur lång tid det kommer ta.
Jag bloggar lite bilder i morgon när det är färdigt.
När jag damsugit, så kom migränen så klart. Det kan nog vara svårt att förstå hur påfrestande det är att aldrig få sina barn ur magen. Fast att man flera gånger åkt in, och varit redo. I tisdags skulle dom tagit hål på hinnorna, fast fan va det gjorde ont. Ändå försökte vi flera gånger. Men i morgon är det igångsättning som gäller. Tur att migränen kom i dag, och inte i morgon då. =O)
Min mor har haft full beredskap på nätterna här nu, i fall att det skulle komma igång. Gubbens bror hämtar Liam och lämnar på dagis, sen hämtar han honom och tar hem honom, vilket ger mig tid att vila ut på dagarna. Svärföräldrarna tar Liam varje gång vi åker in, men denna gången blir det över några nätter hoppas jag. Jag åker fan inte hem utan att ha ungarna utanför magen denna gången.
Vi är många som väntar, och äntligen ska dom komma ut. Det blir ett långdragit jobb, men det är det värt. När man blir igångsatt så börjar man från noll. Om det kommit igång av sig självt så skulle det ju redan gått en bit innan man kommer till förlossningen. Men vi får kämpa, alla 4. =O)
Tycker lite synd om gubben bara. Jag märkte i tisdags att han inte alls tyckte det var kul att bara se på när jag hade så fruktansvärt ont när dom skulle upp och greja. Att förklara för honom hur hjälplös han kommer vara under förlossningen går inte riktigt som jag tänkt. Det var ju ingenting de lilla i tisdags. Att ha gubben med sig under förlossningen är nästan en självklarhet. Sen hur han kommer ta det vet jag inte. Men för min del är det bara skönt att veta att han är där, att han är med. Jag hoppas bara att han står ut.. man vet ju aldrig hur lång tid det kommer ta.
Jag bloggar lite bilder i morgon när det är färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera Mera